Mariels onödiga blogg

Fram tills nu har jag i princip sökt efter kärlek hela mitt liv. Eller väntat på den stora kärleken. Den största i mitt liv.

Jag har sprungit på många hinder och gjort många u-turns. De som vet, vet att jag inte alltid haft det lätt. Eller tur. Vad man än må kalla det. Många gånger har man fallit i gråt eller blivit förbannad varför jag aldrig duger för någon. Varför blir aldrig nån kär i mig?

Till slut kom jag fram till att det inte var mig det var fel på och började tro att det faktiskt finns någon där ute som är ämnad just för mig. Jag har bara inte sprungit på honom än. Men han finns där och väntar..

Nu törs jag säga att jag har hittat honom! Här uppe, i de djupa norrlandsskogarna. Han fanns här, men jag kan inte säga att han väntade. För han blev nog minst lika chockad som jag när vi började inse vad vi kände inombords för varandra. Nu har det inte gått så lång tid sen vi sågs för första gången. Men jag har ingen som helst tvekan eller tvivel om att han är den rätta för mig! Tiden kan inte bestämma över mina känslor och ingen annan heller kan säga att "ni känner ju inte varandra än" osv. Nä, det må vara sant. Men jag har aldrig känt så här för någon människa i hela mitt liv. Han är allt vad jag någonsin drömt om. Och mer där till..

Att bli förälskad och att få känslorna besvarade är ju den bästa känslan som finns! Men det är inte så jävla lätt alla gånger. Man kommer springa på nya hinder. Då gäller det att ta sig över dem. Hitta nya vägar och göra det tillsammans, för det är då man är som starkast. När den ena är svag ska den andra finnas där för att klappa en på axeln och säga, "jag hjälper dig" "jag finns här för dig, för att jag älskar dig".

Älska det goda. Förbise det onda.