Mariels onödiga blogg

Ett år har svischat förbi. Precis som jag förutspådde när jag flyttade hit till Umeå. Ett år skulle bara svischa förbi sen skulle det bara vara ett år kvar. Nu är jag där. Med bara ett år kvar på den här utbildningen. Och inte ens det.

Och det är sjukt läskigt! Va fan händer sen? Det är så många frågetecken att jag knappt vågar tänka på det. Mycket har hänt under det här året. Jag har lärt känna nya människor, hittat bästa kompisar, varit långt borta från min familj och mina vänner. Och så klart hittat min stora kärlek.

Efter fem veckor på hemmaplan i Luddis hade jag ångest när jag satt i min sketna franska bil tillbaka till Norrland. Det känns inte som att jag fick ut tillräckligt av min "semester". Jag hann inte umgås med familjerna så mycket jag ville. Jag hann inte träffa mina kompisar så mycket som jag ville. Kanske är det därför jag hade lite ångest.

Jag pratade med mamma på telefon idag och hon berättade att hon kände sig låg när jag åkte. Hon tycker inte heller att vi hann umgås. Nu jobbade jag ju hela sommaren så det gjorde väl inte saken lättare. Eftersom jag varit singel i hela mitt liv har det varit naturligt att vara hemma hos mamma. Varje fredagkväll åkte jag dit. Palla sitta ensam i sitt vardagsrum liksom.. Att inte ha möjligheten att faktiskt ta sig dit på några timmar är jobbig. Men en känsla jag tvunget hade att bearbeta.

Den tanke som bråkar med mig mest just nu är vart jag tar vägen sen, nästa sommar. Hur gör man när den man tänkt spendera resten av sitt liv med vill bo kvar i Umeå medan jag vill lämna Umeå? Han vill inte flytta ifrån sin familj och jag vill inte vara för långt bort från min. Hur gör man? När jag skulle flytta hit så sa jag att jag skulle flytta neråt igen när jag var klar med utbildningen. Nu är det inte riktigt så enkelt..

Jaja, en sak i taget. Jag är iaf lycklig här och nu! Hade ju förstås varit bättre om Umeå låg 20 mil bort än 60..

Ta en banan och va gla! xox